Det är evigheter,
du vet den där sträckan mellan vår sol och ditt hjärta.
En tankes barmhertighet som slog puls
och förde min saknad genom kanaler av ångest.

Det är sanningar,
som målar små vita prickar i själens undermedvetna
och slår fast skulden i stenspillror och luktar krusmynta
blandat med kamomill.

Det är dofternas förbannade fel
som för mig över kantens ihålighet och skapar
fruktan då ensamheten stillar och bryter de gränser
som aldrig borde korsas.

Jag är inte mer än mina fel,
inte mindre än mina sköldar som
stolthet och sårat skal skapar!

Det är jag,
som färdas över det stjärnljus som skuggar
den enda mening som borde få lysa.

Förlåt mig.