Mormor
Jag minns alla de små egenheterna hon hade, då jag med nyfikna blå barnaögon betraktade henne från topp till tå, sådär som alla barn gör utan betänkligheter.
Löständerna var ett stort mysterium, för nog trodde jag, tänderna var till för att användas när man skulle äta och tugga, men icke, inte min mormors tandrader! Dem plockade hon diskret ut när det var matdags eller kafferep, lade dem i en servett eller ett glas vatten.
Sockerskorpor och vetelängd till kaffet, gick förvånansvärt bra för mormor att tugga utan tänder, även om det såg både roligt och lite ansträngande ut. Skorpan doppade hon tills den blev mjuk, precis som jag har gjort i alla mina dagar. Märkligt att det beteendet är genetiskt.
Hon hade alltid nära till skratt min mormor. När hon satt i sin gungstol, tandlöst smuttande på lite likör, som var medikament för hjärtat, skrattade hon så högt och hjärtligt att hela kroppen gungade i otakt med gungstolen.
Håret var grånat, långt, flätat och uppsatt i en knut, därpå en sjalett knuten ovanpå. Hennes ögon var gröna och alltid väna, det fanns aldrig något beklagande eller sorgset i hennes blick, och alla hyss vi barnbarn gjorde, möttes alltid av hennes härliga skratt och leende.
Mormor kunde nog inte bli arg eller ilsken. Hon tittade på oss barn och tog våra händer och mumlade en välsignelse, sen släppte hon iväg oss till lekarna igen. Hon var sådär lagom tjock och rund som en snäll mormor ska vara.
Hon tyckte inte om elektriska apparater, även om hon var tacksam när hon fick dem, som gåva. Men så fort vi hade farit hemåt, så gömde hon de elektriska apparaterna i den övergivna ladugården under några gamla trasmattor. Vi barn tyckte det var rena skattjakten att leta i hennes gömmor.
Tänk att hon levde nästan hela sitt liv, från 16 års ålder till en bit över 85 år, i samma lilla stuga. Hon var aldrig rädd. Där fanns både björnar och andra vilda djur i hennes omgivning, som bestod av oändlig skog och oändligt fågelkvitter. De sista 30 åren levde hon där ensam, med en enorm tacksamhet över allt, som Vår skapare hade förunnat henne.
Hon var så gullig lilla mormor, och allra gulligast var hon, när hon log, utan sina löständer!
Prosa
(Kortnovell)
av
Nina.H
Läst 1735 gånger och applåderad av 24 personer Publicerad 2013-06-23 21:33
|
Nästa text
Föregående Nina.H |