Jag kände min farfar,
den åldriga mannen
som arbetade längre än pensionen
för att behålla den lott hans familj
ägt i generationer före honom

Jag kände min farfar,
jag höll hans hand,
gick med honom i korta steg
satt med honom på åkern
och grävde med händerna i den
mörka jorden, imiterade honom
när han åt den gröna salladen
som jag antagligen inte visste namnet
på

Jag älskade min farfar,
den starka mannen som lyfte tegelstenar
som om de var gjorda av papper,
som sjöng gamla låtar som hade konstiga
ord i melodin

Min farfar hade en dröm
att gården han brukat i nästan trettio år
skulle stanna i vår familj
och jorden skulle ge vad den givit förr
men farfar kände inte framtiden

och framtiden kände inte farfar..

Idag är hans gård ett stall,
där hästar betar på hans åker
hans barn är splittrade både geografiskt och känslomässigt
och när jag tänker på det, när jag försöker minnas
inser jag att min farfar aldrig sa ett enda ord till mig

vår tystnad var vårt språk
det fanns kärlek ändå
jag tänker på detta varje gång
jag åker förbi gården han älskade
av hela sitt hjärta