Och sångerna de
nynnade vackert har
tystnat
till vattnets hårdhänta
fotspår,
de lystrar till slagen och
sjunger
då stegen är lyfta,
hukande

under en vissnande
syren, borta är torkan för det
torra
regnet, borta är spåren av
jord
och rötterna gräver sig under
skuggorna
bland bladen och gräset de
vattnar

Jag kan stryka mina
penslar i färgen de
regnat
åt paletten, jag kan måla de
vissnade
till karmosin och glänsande
ockra,
till magenta och kobolt, jag kan
färga

stjälkarna de växer genom
huden till klargrönt, inga
dimgränser
bygges till murar framför avundsjukans
svarta
pupill, kritvita växer rosorna de odlar ur
blekhuden,
jag kan måla de utslagna vingarna
blodröda

Jag kan pensla
dess rötter med giftgrönska,
sådant
dör vi inte längre av, vi är
odödliga
under det torra regnet, mitt
inuti
smakar järn till vaggvisans slående
toner

Så tystnar trumslagen och
sångarna öppnar sina himmelsblå
vingar,
skakar tårarna ur fjädrarna och
blickar
moln från mörkerrötterna de
lämnar,
jag ser dem vinka flyende
visselverser

över kronorna, en humla
sätter sig sällskapligt i buketten av
lavendel
och facelia jag ville
plocka
till min hand, dricker snabbt och
lyfter
sedan, jag flyger med den och
faller inte