livet stannade en stund
i väntan och i förväntan

livet liksom låste sig
ett vakuum hämmade andningen
hjärtats slag och all kreativitet

som om inget fanns
mer än livsuppehållande krafter
där lindrande vård föga hjälpte

som om känslor var bundna
till en kraft av okänd art
varken ond eller god

allt vilade i oro
som växte till en svulst
som slukade all energi

medvetenheten störde
den försökte återbringa
till den verklighet
en normalbegåvad borde ha

något större tog över
höll oron som en hammare
över bröst och hjärta

oron är över
men hammaren bultar ännu
mellan tacksamhet och glädje
slår den sina dova slag

bejaka den människa du är
för du blir aldrig bättre
eller sämre
oavsett vad du gör
om du bara låter känslorna får leva fritt
i tacksamhet och glädje

för det är då
kärlek skapas