Jag vet att det är lull alla försök till framåtsyftande iver då högern inte vill annat än dra isär. Lull och skärt gull, mjälla leendet och en tapperhet som blir ful. Lika viss är jag i det jag vill säga till er, vid de vikta servetterna, som komplement till era vänligheter på min bemärkelsedag, att för mig blev det ingen familj; inget pelargoniepyssel skuldra vid skuldra, inget jämförande av nagellängd på sängkanten, höft vid höft. Det blev inga rara invektiv, eller upphostade sotflagor, mellan två koppar kaffe och tre eller fyra filtallrikar. Men jag kan sjunga Internationalen hela vägen hem, med rova i västfickan och jag kan peka med hela handen då granntanterna sticker sina krulliga huvuden ut från vädringsbalkongerna och spelar på sina mjöliga trianglar. Jag tänker tala om ensamheten, jag ska bara säga några ord om döden.

*

På min vanliga väg från arbetet idag blev jag stående en god stund utanför pizzeria Korall. Efter ungefär fem minuter kom en alkis ut därifrån för att röka en cigarett. Vi två började samtala, det visade sig att hon var en bekant från förr. Hon nämnde enskildheter som fiskblock och tvättpulver, men berättade kanske ännu hellre om att hon skulle gå på realeaseparty. Medan hon pratade cirklade mina ögon runt hennes mun. Det var lätt att se att i den fanns bara framtänder. Jag tänker att jag går genom dagarna, att jag går här, att jag bär omkring på en granat.