Den lilla huggormen väser

sträcker upp sitt huvud

och försöker se farlig ut

Jag böjer mig ner

pratar med den

men allt jag får till svar

är ett allt häftigare väsande

När det inte verkar som

att jag tänker flytta på mig

tar den en rövare

och ringlar snabbt in

i ett buskage

Där fortsätter den att väsa

i sin osynlighet

men bäst att ta det säkra

för det osäkra

tänker den kanske

Då, till min förvåning

svämmar mitt hjärta över

av ömhet

för den lille krabaten