det känns ganska mörkt nu.
det är så himla typiskt allt,
att varje blick du kastar iväg emot mig
fångar jag om jag så faller handlöst,
utan att tänka över huvudtaget
på att handen som vilar i din, inte är min.
hon vet inte. hon vet inte att du..
du skadade mig så brutalt men med ett sånt fast grepp om min hjärna
att om du skulle släppa, skulle jag falla ihop bit för bit.
jag borde veta bättre. jag borde vara klokare
men du får mig att glömma mitt namn, och åt vilket håll mina fötter är
du är fast där inne, och jag är inte beredd att släppa ut dig än.
även om det är mörkt därinne, så mår jag bättre med dig i mörkret.
där inne blir du till min egen. det är vad jag får nöja mig med.
medan du har mig fast, till att ta till när du vill.
men det känns fortfarande mörkt.