Det gyllene snittet, något jag växte upp med
Allt skulle vara vackert även om kniven nuddade hjärtat, 
för ska man vara fin får man lida pin, sa min mamma
när hon satte en klädnypa på min näsa vid läggdags, 
jag skulle väl fylla sex strax när hon nosade sig till
detta oetiska tilltagande och oproportioneliga problem, 
men jag var nästan jämt näsvis, så jag anade
att det var där det satt

Hon lärde mig ett knep att somna knipande
om min lilla näsa som hon själv gjort hela sitt liv
Om detta har jag också knipt 
inte så mycket som nyst om saken
historien är så neslig

Idag håller jag näsan ovanför vattenytan
för mamma alltid sa att jag inte skulle lägga näsan i blöt
Jag är kanske lagomt uppnosig, går mina egna vägar
och bara för att få det där lilla extra
så går jag ibland dit näsan pekar
Jag är nyfiken i en strut,
är och petar i allt, hade lätt kunnat bli en snok,
luktar ofta till mig trubbel, tror sjutton det, mig drar man inte vid näsan 
Och jag ljuger ibland som en snorunge, kanske därför den växte

Som barn var jag även rädd att jag skulle drabbas av
samma utstående öron som pappa, riktiga vingmuttrar, 
för mamma sa alltid att jag hade elefantöron,
för jag tänkte hur hon skulle ha kunnat fixa det isåfall,
för då hade jag ju blivit en riktig elefant
med snabel och elefantöron,
förresten så sa alltid mamma
att jag var som en elefant i ett porslinshus, 
jag var ju klumpig också, stod ofta på näsan

Men konstigt nog så är det ingen som ser elefanten i rummet, fast ibland är det svårt att se det man har rakt framför näsan. Man skadas av sånt här, ett ingepp, kraftigt övergrepp, så idag vägrar jag låta nån komma och sprätta mig på näsan. Och om den nu är stor, so what, det ger karaktär, men på detta vis blev den tyngre att bära

Hur som helst, vad som än händer sätter jag näsan i vädret nu när jag är torr bakom öronen och äntligen har lärt mig leva med rollen som det svarta fåret. Mig snuvar man inte på konfekten, så nu får någon annan sitta där med lång näsa...

Allt är formbart, även trauman.