När hon drömmer, när dåtid blir till nutid, då minns hon, det är då hennes kropp, hjärta och själ tillåter minnena att finnas, om en enbart för en stund.

Hon rör sig inte, hennes andetag blir förändrat och den kalla vinternatten, blir svart. Hon ser det vackra leendet framför sig, hur solen skiner, när den hon älskade mest och fortfarande älskar vänder sig om. Hon skrattar, hon ler, och allt rör sig långsamt.

Nedför hennes avslappnade sovande ansikte så rinner tårarna.
Hon minns det mörka håret som flög med vinden, hur hon höll sin son i sin famn, lyckan gick ej att beskriva.
Ej lyckan för henne, utan för det hon älskade mest och fortfarande älskar, hennes syster.

Att älska någon som skiner som solen själv.
Att sedan se detta förintas av ondskan den själv, det river och förstör.

Hon minns inte längre vad hon gjorde, var eller kände när samtalet väl kom. Det samtal hon hade arbetat så starkt för att inte komma. Men när hon drömmer, då minns och känner hon smärtan.
Den hon älskade mest och fortfarande älskar, togs ifrån henne, med ett knivhugg försvann och släcktes själen på något vackert. Han berättade sedan hur hon hade gett honom det sista leendet, medan en tår sakta hade mött hennes hud. Hur han hade satt henne ner på stolen, hur deras son hade legat på filten i det stora sittrummet bredvid.

Något han inte förstod själv, var att den tåren och det leendet som hon gett, var till världen.
Till moderjord som hon nu gav sin son till.
Till sin syster som hon också älskade och den kärleken skulle förevigt stanna i etern.
Hon log mot de år hon fått, det liv hon fått, men det var hennes tur att ta nästa steg. De skulle alla en dag ses, och de skulle då förenas. Men nu var det dags, och med ett hugg mot hennes hals, togs ett liv. Ett vackert liv. En sons mor och en systers syster. En kvinnas själ, och en människas framtid.
Hon vaknar inte, för att det är när hon sover som hon kan och får minnas.

Hon vill inte vakna för att det är den hon älskade mest och fortfarande älskar som besöker henne denna natt.