Kommer jag dö nu?

De vältrar sig i varandras famnar. Hon i hans och hans i hennes en sista gång. Drömmar krossas.

Ofta när jag går för mig själv på stan funderar jag och förundras över hur lätt en dröm kan slås i spillo. På hur snabbt man kastar bort varandra bara för att inte gnistan slog sådär pang. På kärleken som aldrig kommer falla i glömska och att skrifterna om kärlek aldrig kommer bli omoderna för det finns så många ord kvar trots att alla betyder samma sak.

I natt vittnade jag om ett uppbrott. Ligger med kinden mot kudden och tjuvlyssnar genom väggen eftersom jag inte kunde sova. Hör hur dörren stängs, hör tystnaden.

Vågar inte röra mig trots att lampan är släckt i rummet. Vågar knappt andas. Tystnaden som uppstår när något som tidigare varit en självklarhet inte längre finns, den paralyserar. Blundar. Kommer jag dö nu?

Orden ringer mig i öronen.

Kärleken kommer alltid förundra oss, hur många gånger vi än är med om den. Ett outtröttligt modeunder. Alltid lika nytt trots sin påtagligt gamla ålder.


Nej, skulle jag vilja säga. Du kommer inte att dö. Du kommer leva och du kommer vara med om samma sak pånytt och du kommer falla och det kommer kännas som du dör.

Men trots det kommer du att leva och du kommer resa dig upp, slicka dina sår och försöka en gång till. Det skulle jag ha velat säga. Men du gick så snabbt.

Så skulle jag ha sagt om jag inte legat här och tjuvlyssnat på ett uppbrott som inte var mitt. För visst är det mycket lättare att ge tröst när man agerar tjuvlyssnare än om man skulle vara den som stängde dörren.