Jag vänder mej om och ser mej tillbaka.

Bitar av vägen är jämn och bred.
Den går över ljusa, öppna fält
där solen strålar i all sin glans.

Andra delar är smala och gropiga
och går genom den mörka skogen,
där stenar, trädgrenar och dylikt
dyker upp som hinder här och där.

Backarna är olika branta, en del
gå uppåt och andra går nerför.

Orosmoln skymmer då och då solen
och regn och dimma gör allt grått.

Fast oftast flyter allt på utan att
jag tänker närmare på det.

Men den bästa biten var nog
när Du började gå bredvid mej.
Från och med den stunden behövde
jag aldrig känna mej ensam mer.

Vägen har varit lång.
I över 80 år har jag vandrat.
Den sista biten har varit jobbig.
Jag har varit så trött och hjärnan
har inte fungerat som den ska.

Den ena olyckan och sjukdomen
efter den andra har drabbat mej.
Stegen har blivit tyngre och tyngre.

Så ser jag framåt igen. Det ljusnar
och plötsligt tar vägen slut!!!

Nu mina kära får ni släppa mej!
De sista stegen måste jag ta själv.

För nu, nu är jag framme......hemma!!!