Dova dunkar hjärtan som
dunkelt göms under snö, vi
var vi då jag simmade över rälsen
efter ditt tåg och dina
fönstermålningar i fingerfärg, mina
svallvågor skrek dig
till sömns

Tystnad skriker Kall!
Någonstans är min poesi
du citerar

Din gestalt täcktes kritvit, dina
stövelsteg tryckte frostflingorna
till vatten, du vinkade glatt
åt tåget och lyfte mig
från min räls, elekrifierat stilla och
upplyst som av en blixt, eller hundra

En kaja skriker Kall!
Ingenstans är en melodi
vi nynnar

Du ser mig som förgången,
jag ser mig som ny
under ljuskänsliga linsögon,
torra likt floderna
du klinkar till musik, och till
elstötarna kring ett dovdunkande
hjärta, becksvart likt en odödlig

Tre kajor skriker Kall!
Ingenting är en visa
vi nynnar

Ditt rum är litet,
ditt andrum minimalt
min värld är större, där
finns inga floder; där finns hav
av is, av snö och av
min egen spegelstad

Tio kajor skriker Kall!
Varthän är en gåta
du nynnar