Dova dunkar hjärtan som
dunkelt göms under snö, vi
var vi då jag simmade över rälsen
efter ditt tåg och dina
fönstermålningar i fingerfärg, mina
svallvågor skrek dig
till sömns
Tystnad skriker Kall!
Någonstans är min poesi
du citerar
Din gestalt täcktes kritvit, dina
stövelsteg tryckte frostflingorna
till vatten, du vinkade glatt
åt tåget och lyfte mig
från min räls, elekrifierat stilla och
upplyst som av en blixt, eller hundra
En kaja skriker Kall!
Ingenstans är en melodi
vi nynnar
Du ser mig som förgången,
jag ser mig som ny
under ljuskänsliga linsögon,
torra likt floderna
du klinkar till musik, och till
elstötarna kring ett dovdunkande
hjärta, becksvart likt en odödlig
Tre kajor skriker Kall!
Ingenting är en visa
vi nynnar
Ditt rum är litet,
ditt andrum minimalt
min värld är större, där
finns inga floder; där finns hav
av is, av snö och av
min egen spegelstad
Tio kajor skriker Kall!
Varthän är en gåta
du nynnar