Mörkret är som tyngst
Hos människan som lider
Natten omfamnar henne
Med de stora nävarna

Hur mycket som hon än kämpar
Så sluts skalet tätt
För att den rena luften inte ska ta sig in
Till livet där inne

Huden blir allt mer livlös
Så småningom faller hon isär
Huden och benen var för sig
Liksom blodet rinner ut

Världen kan då se
Resultatet av isolering
Kvarlevorna av en svag själ
Ett osynligt skal

Men inte ta sig in
Till det mörkaste som finns
I hennes sinne
In i hennes blod

Ingen har någonsin sett
När natten är som mörkast
Då inget ljus längre tar sig fram
Stunden då stjärnorna försvinner

Vandringen i mörkret leder inte någonstans
Bara runt i cirklar
Utan att någonting förändras
Ner under vattnet, in i graven