som att ta av sig handskarna när februari tynar

lägga handflatan

mot gatlyktans sträva zink

som dricker all värme man har om bara man lät den

så -

fast utan att ta bort handen

att gå vidare ändå

den ryckande orubbligheten

att ifrågasätta sig själv

så långt, så djupt

att ett allomfamnande

vitt gräs slår igenom

och lämnar svarta rottrådsrevor

att vara orörlig

helt stilla inuti sin kropp

att bringas att lysa, långsamt, grått

av sitt eget rusande

motstånd

att göra sig till ett skimmer

över det vita gräset

en järndroppsdimma

att grena sig ut med träden

för att lyfta upp en sista fågel

närmare

någon som kan höra sången

och sedan -