Jag flyger högt över livet. Över vardagens landskap och känslornas dalar och kullar. Det är vackert men fasansfullt. Som en svala glider jag stilla på den glasklara himmeln. Inga moln i min väg. Jag ser klart. Det ligger ett dunkel av sorg över landskapet som hugger som en dolk i mitt hjärta. Fångade tårar. En ensam, ledsam sång i den tomma evigheten. Tårarna är vingbrutna fåglar. Den kan inte flyga längre. Tillsammans samlas de i oändligheten, tätt packade. Utrymmet är begränsat. De tvingas maka ihop sig och stå i obekväma ställningar för att platsen ska räcka till. Man trodde att oändligheten var fri och obegränsad. Oändligheten är en inhägnad. En inhägnad med oändlig plats men begränsad frihet. Aldrig kan oändligheten bli proppfull med förtryckta känslor men desto fler vingbrutna fåglar desto mindre plats och frihet.