Jag håller något i mina händer. Fingrarna vänder sig mot det, kommer att användas som spjälet i en bur. Led invid led. Det är dikten jag håller. Dikten är ingen dikt. Inte för mig, även om den kan läsas så. Ögonens fångenskap.

Den är kärleken. Begäret. Hamnen i Brest. Ett kabelläggningsfartyg. Ångtrycket som darrar i mätarnas tunna pilar. Allt som ligger bakom - det är samma sak, entydigt. Samtidigt - formen av mossan som sprider sig över Bastille de Quilbignon, känner sig fram runt tomma gluggar. Dess frontlinje, dess förändring, och dennas långsamhet. Allt detta. Hoppet. Ofritt, i en bur av tilltagande ljus.

Ännu en gång, för det är viktigt: det som bara står där, det som rör sig över dess yta. Mossan som kapslar gluggarna och prången. Att det bara är för den de spelar roll nu. Det finns inget försvar, inget behov av försvar, men ett motstånd som bjuds en sekellång smekning.

Det är namnet, smitt och lämnat att kallna. Det är silversmedens ciselörhammare, det är bägarämnet som tagits ur jorden där vinrankorna sätter rötter.

Allt är läpparnas fäste. Det som försöker ge efter.