Efter en natt med mycket tveksam sömn, var den äntligen här. Dagen jag väntat på så länge. Dagen då jag skulle få möta dig igen.
Det hade ju gått så lång tid nu från den gången vi först träffades du och jag.
Mina tankar hade vid flera tillfällen varit hos dig. Men min rädsla av att åter bli bränd hade hållit tillbaka mig hela tiden.
Nu var det äntligen dags. Dags att möta min rädsla och träffa dig.
Från den stunden då jag vaknade på morgonen fylldes jag med olika känslor. Spänning, var du precis så jag mindes dig? Nervositet, tänk om?!
Den dagen tog klädvalet, sminkningen och hårfixeriet mycket längre tid än i vanliga fall. Jag ville ju verkligen visa upp mina bästa sidor av mig själv men ändå inte för mycket.
Det var på aftonsidan som vi skulle mötas du och jag. Hela dagen gick mina tankar till dig. Jag kunde inte koncentrera mig på något annat. Jag kunde inte släppa tanken på dig.
När klockan började ticka mot eftermiddag växte sig nervositeten allt starkare inom mig. Hur skulle jag klara av detta?
Plötsligt ångrade jag att vi skulle mötas. Att det skulle bli en sådan känslostorm inom mig var verkligen inget jag väntat mig.
Ajja, det fanns ju ingen återvändo. Bara ta tjuren vid hornen och hoppas att du inte skulle märka min nervositet.
Vi träffades och i samma sekund släppte nervositeten. Du var precis som jag mindes dig, till och med bättre. Jag kommer än idag ihåg hur du kom gåendes och jag bara stod där förstummad och visste inte alls vars jag skulle titta eller vad jag skulle säga. Du såg så självsäker ut och jag nöjt av att bara få se dig igen. Det hade räckt för mig, bara det att få se dig igen och påminnas om att du verkligen var en fin person. Jag behövde egentligen inte mer.
Vi gick vår väg tillsammans till det där mysiga cafét som vi tidigare bestämt. Köpte vårt fika och satte oss vid ett avskilt bord.
Jag hade trott att vi inte skulle ha något alls att prata om, men ack vad jag bedrog mig själv. Tiden bara flög sin kos. Vi pratade och pratade och jag njöt i fulla drag av att prata med en människa som förstod och lyssnade. Som svarade med mer än ett ord, som ville veta, som inte bara var ute efter en sak. Så underbart härligt och avslappnat.
När vi tillslut fick oss från vårt lilla bord och traskade oss iväg ville jag bara springa in till bordet igen och fortsätta prata. Jag ville inte att kvällen någonsin skulle ta slut. Jag ville fortsätta vara dig nära. Fortsätta prata till dig, med dig. Lyssna på dig och dina underbara berättelser om ditt liv. Ville vet allt om dig.
Jag visste ju inte hur lång tid det nu skulle gå tills jag fick chansen att möta dig igen. Jag ville hålla kvar vid denna stund resten av mitt liv.
Men kvällen tog slut och jag traskade ensam hemåt. Oj vad jag hade velat bjuda hem dig på en kopp kaffe och fortsätta där vi avslutade. Men hur skulle jag kunna det. Jag visste ju inte vad du tänkte och tyckte. Återigen tog min rädsla övertag. Någon dag skulle jag samla mod till mig och bjuda hem dig. Någon dag, övertalade jag mig själv på min vandring hemåt.