Krossad,
är förlorat i sin egna boning,
aldrig utanför,
bara åsidosatt av saknaden och det enda
som kan bringa luft i min sfär.

du..
Bara du och ensligheten som stannar musiken.

Lossad,
är flutet ensamt via vågor som aldrig får träffa strand
och kungörs av pryda och sanna likheter som får
det lilla stjärnljuset att märkas i det stora och det är

du..
Bara du och den synvillan och förbi paniken.

Slungats,
genom tidens centrifug och försökt att andas kontaminerad syre
och belyst en dåtids spektakel.

du..
Bara du inramat med ett gråtande leende på bild och mina
ord som försvar förvandlas till grundläggande orakel.

Klungats,
utanför ihop,
lämnad i ett utrymme
utan inhängnad, bortom barriärer och gränser
med en kropp som skriker

aldrig ensamt,
inte förnedrat,
bara en själ som avviker

krossad.