Försöker urskilja min jord därute i tomheten och mörkret. När jag lyckas följer jag dess blåskimrande färd bland de andra kloten. Andäktig.

Men aldrig ska jag återvända … aldrig någonsin. 

Min egen jord … lämnade den ... brådstörtat ... sjöar, skogar och blommande körsbärsträd, allt detta ... hur tänkte jag?

Mitt val, bara mitt.

Jag fryser så, marken full av djupa gropar, fientliga klippblock. Rymdnatten svartare än någon annan. 

–

Vi gick längs med strandkanten. Ovanför skriande måsar, vita och grå som vågorna. Böjde mig ner för att plocka upp en sten. Du var försvunnen … märkte det först inte.