Jag vet,
du sover.

Det är bara nu jag kan se dig
under pilträdet. Där alla vände sig om.
Spanande mot fjärran stod vi kvar
i en sky av mörka moln.

Och vi lättade våra hjärtan åt varandra.
Ord som tidigare bara fastnat
släpptes loss i vårrusning bland kastade tomater
och vilda tjut.

Jag ska aldrig mer kalla dig aningslös.
Du har ett sådant hjärta
som fastnar för glada stunder.
Sånt kan man leva med länge.

I den stilla väntan på kärleken och livet.