Spänstiga krevader
i tumnagelliten skala;
så blommar havstörnen redan här, på tredje raden från vattnet -
ur salt till stjärnhår vordet.

Vitskumstuschet förs fram och åter
av havsrandens fjäderpenna
en vaggvisa skrivs i sanden
till somnade störtmoln
som hetsigt sväller till dunbollspunkter
och bultas in mellan kornen.

Molnvågor, vakna
lättviktigheter
den bolstrade pennan som förs däruppe
skriver istället
tittut-trudelutter
tvärs och åter och över
flanellmånens rundel,
streckar en linje omrunt; dess droppskensservitut
blir en urklippsfigur
(för nattens skänkel
att bita i, en liten tuggelse i taget ur tidens krängande leddjur).

Hursomhaver, irrande under:
en gräslöksgrönt klövjeklädd karavan
av illene åsnor, käcka och sträva
skriande upphov
många, långörat
flängande, turridna
likt vindelälvar sprittande
ur sina dalformars underhänder
fattnings(för)tappade
uppfunna åter på knastertorrt plättland
lagda i laggen liksom med handfast förankring
pulsen i det - livslinjekrumbukterna,
medinanervernas daller till små portaler
till muskelfästenas tolv minareter -
- kvicksilverdårliga
ytspänningsdjur
lastade fulla med omsorg och negativen till förebilder:

gubbrörans smidiga eftergivlighet,
indigoflöjlar, luckert och sällsport förändringsbenägna och
tårtljusvärman,
neuroackumulerad från alla
treårskalas som vi själva glömmer
och därefter bara ska ana i
hinken som rasslar mot plasket i
grannfolkets surbrunn,
några mostersögons återskenslystna
minoritetskarnevaler;

du vet -
som att sträcka ut armen, kisa
nypa små fångsthål i molnen
borra in ansiktet i skapelsevispgräddefluff
och hoppas på kuddvecksmärken
som dröjer sig kvar en liten bit av dagen,
allraminst.