Jag ser allt tredimensionellt med längd, bredd och djup.
När jag sätter på mig mina tredimensionella
guldgula glasögon skulle allt i princip kunna
utspela sig. Jag skulle plötsligt växla en mängd
repliker med någon vid min sida utan att det för
syns skull finns någon salig ande. I väskan har
jag en grön panter, som går på batteri, och
som klättrar i träd och har ormen Hubert
till vän. Egentligen är det mina två katter
Honey och Zappa, men de talar på katternas
kroppslika sätt med viftande svans och öron.
Först havet och himlarna. Träd, buskar och fåglar.
I alléerna i staden där allt utspelar sig i en sofistikerad miljö.
Hur människorna ger varandra goda råd för att finnas till
och ge varandra möjligheten att få uppleva det där
att livet är stort och så enkelt om man bara umgås
med rätt folk. Livet är så mycket större än att
missa detta.

Hur min mormor Oma berättade om livet.
Hon hade på sig ett par blåa mjukisbyxor
och en mörkblå jacka med Kapuze. Hon
tyckte om att filosofera, men avskydda när
folk trängde sig på. Nedanför henne bodde
en granne, som alltid skulle försöka få henne
att gapa eller använda runda ord, men nej,
det var aldrig någon som kunde köra med henne
utan Annie höll sig stilla i sitt hus och hem.
Det var ibland bedrövligt hur en och annan
försökte både kränka henne och kränga av
henne både kläder och behag, men hon tänkte
på sin heder. När vi kom hem till henne och
åt små havrekakor och drack läsk runt hennes
bord, gav hon oss ett enda gott råd.
Ta väl hand om er själva och tag vara på er inför
andra människor. Så klokt, då världen är stor,
och inte alltid så regelrätt. Allt det där hade
man kunnat se i tre dimensioner. En väg,
några hus, folk som rör sig på ytan med
tyngd och rörelse medan molnen cirkulerar
på himlen. Liksom barnen som byter batteri
och laddar sina mjukisdjur för att de ska
kunna röra sig i det oändliga. Så är det inte
med människan, som har livets faser som
utgångsläge.