Juni hade just börjat igen. Den här gången var det 1991. Mattias gick omkring bland björkarna ovanför skolans baracker, trots att eftermiddan var mycket senare gången än vanligt. Solen speglade sig i en fönsterkarm som han aldrig lagt märke till under hela högstadiet. Om några dagar skulle man kanske aldrig träffa sina klasskamrater mer?! Men den skrämmande befrielsen försvann i stormens öga, mitt bland Mattias övriga tankar. Snart hade han knallat hem, motvilligt men ändå skönt när man väl kom innanför dörren.

Det nya bestod i att han icke längre plockade fram nästa pojkdeckare. Inte för att hela gröna serien var gammal redan - snarare för att det tydligen fanns helt andra historier. Sådana där personer sakta genomgick olika tillstånd istället för att rusa fram och lösa gåtor... Dessutom var det Mattias själv som skulle uppleva ett mysterium denna sommaren. Det hade Mattias bestämt. Om det så än månde ske härinne i Göteborg eller ute i någon avkrok... Är man femton år så kan man hitta på sin egen bok. På riktigt alltså! insåg han och tog sig en smörgås med purjolök och jordgubbskräm.


På radion spelade de Joyride igen, fastän bara en trekvart förlöpt sen senast som svenskarna sa Hello, you fool, I love you! DiLeva sjöng som en kärleksfull krigare om blommor i rymden. Kapten Sol drömde vidare. LaCamilla badade aldrig i Barsebäcks kärnreaktor - även om ingen heller förväntade sig något sådant. Den stora frågan för Mattias var ifall någon kvinna skulle vara med i junis väntande äventyr... Skulle hon i så fall visa sig vara offer eller förövare?? Kanhända borde hon helt enkelt förbli hans medspanare och kamrat, som i den gamla goda deckarekontexten. Paradoxalt nog var ungdomen samtidigt vildare av sig på 50-talet än 80-talet...

Spännande men väldigt overkligt kändes det att föreställa sig kvinnor. Fastän Mattias redan hållit på sedan 90-talet startade. Tidningarna påstod att han inte alls var ensam om sitt fantiserande kring feminina frukter och alla sorters läppar. Den nya andligheten kom mixad med extra fysiska närstudier. Den nya demokratin tycktes blanda nonchalant dårskap med det mest humana som trots allt vågat tänkas. Mattias anade redan nu hur förvirrande världen var. Hur skulle det då inte bli när han gav sig i kast med Kafka de kommande åren...? I verkliga livet kände han sig groteskt ensam, minst lika blyg och bortkommen som ett rådjur på en skolgård. Vad skulle hända om han försökte ventilera tjejer med Efraim?

Efraim var ju ännu mer ensam av sig. Han hade blivit Mattias bästa kompis. Kanske för att den enes sol var vattuman med månen i fiskarna och den andres sol var fisk med månen i vattumannen?? Efraim reste ofta iväg på sällsamt långsträckta utflykter. Såväl med cykel eller spårvagn som till fots tog han sig, inklusive Mattias, till helt andra torg och skogsgläntor. Det mest ohyggliga hittills hade varit när de hamnade en bra bit utanför Kungälv, på själva Kristihimmelfärd. Det hjälpte ingalunda hur vacker kvällen än var, för Efraim hade för första gången lyckats glömma kartan hemma. Mattias märkte av många spöken längs den mörknande stigen, törstande likt torra rötter. Men han såg hemskt få av de mänskliga, orangea ledmarkeringarna på stammarna. Märkligt nog hade de vandrat alla kilometrarna hem, tämligen mysterielöst. Knappt ens skoskav hade de ådragit sig som straff, blott daggigt gräs över hela vaderna.


Nu var det bara en månad senare, men kändes himla längesen, som om denna juni utgjorde ett helt annat tidevarv. Vissa klockor skulle ringa för sista gången någonsin. Somliga ansikten hade tjuvstartat med att börja inta sina platser i minnets bakersta stolsrader. För Mattias skulle det bli första sommarlovet som ej utspelades med släkten uppe i morfars lilla slott. De hade sålt och packat ihop det förra säsongen. Nu hade Mattias fått den olyckliga möjligheten att lära känna sin egen stad närmare, eller det nya landet runtom den. Utgången berodde hursomhelst på vem som skulle begära hans uppmärksamhet härnäst - Efraim eller familjen, någon filmatiserad roman eller speciellt kvinnlig varelse...?