Igår natt satt jag uppe väldigt länge,
jag satt och tänkte på dig och på allt som finns kvar
jag kom inte fram till mycket, allt som fanns var det i våra forna dar

jag vet inte längre vad kärlek är?
jag trodde jag visste det förut, jag trodde jag var kär.

Efter ett tag så började jag fundera
det kanske är lika bra att det blev som det blev
jag kanske ska börja lära mig av det,
börja lära mig och se

Just nu låter kärlek inte lika ljuvligt som det en gång lät
är det jag som förändrat utsikten? eller är det livet som gått sin väg?
Jag tro att allt är mitt fel,
men hur länge ska jag beskylla mig för de?

kontakten med dig låter inte så som den lät en gång
den finns knappt längre vad hände med våran sång?
den sången som vi brukade nynna tillsammans som fick dig och känna dig speciell, det var den vackraste sången jag hade hört, jag minns att jag berättade det till dig,
men jag tror inte att jag sa att den var om dig.

Jag har aldrig förstått hur annorlunda saker kan bli
om hur sommaren kan plötsligt bli höst,
och hur jag aldrig längre någonsin kan av dig få tröst

Jag tänker på första gången vi höll hand vid badet, vid elden
jag kommer ihåg att jag tittade på lågan den kändes varm o skön
jag ville egentligen aldrig att lågan skulle släckas,
för det var vid den lågan som jag visste att du var min bara min
Jag är rädd för eld nu,
jag har lärt mig att det tar fort slut, och slut är något som gör mig rädd
jag hatar avslut,
jag förstår inte meningen med början om man ska ha ett slut

Varför förstår jag först nu alla saker som jag gjorde fel?
jag tror att jag alltid har sett allt som ett spel;
gör man ett fel så kan man bara göra bättre nästa gång
men det var det som var så smärtsamt för dig
jag gjorde nog för många fel och lärde mig inte av MIG

Dina tårar kom allt oftare i slutet,
det var dom som skar i mitt hjärta, jag hatar att se dig gråta hellre får du ta mitt liv än att jag får se dina tårar igen
varje gång du grät så gick jag hem och grät om o om igen
jag kunde sitta uppe en hel natt och slå mig själv
för alla tårar som var min förtjänst

Nu när det har gått ett tag så är fortfarande minnena kvar
jag ser dig överallt, jag hör vinden viska ditt namn

Jag älskade dig mer än allt här på jorden, men det räckte inte
jag vet nu,
jag ser saker som jag aldrig sett förut

på grund av dig finns det inga kärleksdikter kvar

på
grund
av
dig
är
inget
längre
samma

sak