Flyter i Riddarfjärden under Västerbron eller, jag minns inte så noga, så går jag på sten med tofflorna vid Mariahissen. Kanske promenerar jag in och ut genom dörren till Polska Livsmedel på Brännkyrkagatan, med eller utan en smal salt korv för en tia i ett blankt papper och den hygglige expeditens ljungande fras ”det går åt helvete med oss”, när jag kommer att tänka på att jag nästan aldrig får en stöt av kåthet från lungspetsen och magmunnen ner till ollonet och ljumskarna eller om det mest är tvärtom efter att den – stöten – tagit en omväg via huvudet. Jag är ingen expert på fysiologi, vet inte så mycket om min kropp, men på bussen till jobbet strömmar det i alla fall då och då, det vill säga varje gång hon den glada mamman ifrån Afrikas horn kliver på. Häromdagen var jag så här nära att med handloven nudda hennes tunt klädda höft då jag passerade henne för att kliva av.

Jag sitter på en bänk vid fontänen på Mariatorget utanför salig Lilla Maria, där jag för övrigt en gång fått en välputsad pistol riktad mot mig, och låter fragment av tankar från igår sockra min stund. Jag kommer ihåg att jag kom att älta en – visade det sig fortare än jag trott – spröd tanke: hur jag än i timtals idisslade den så blev den ändå inte till det klara minnet av den smarta formulering jag en kort stund haft i min hand. Och ja, jo, jag hade velat glänsa med den på Facebook, ty den var både djupsinnig och vitsig, litet egen och lönnlig, smått sjuk - en äkta paradox, helt enkelt.

Jag är nollpunkten och första steget och jag är allt jag äger, jag vill inte äga en rörelse eller stå i butik, vill inte sälja annat än billigt, möjligen mig. Jag vill inte ha några direktiv, kan inte läsa bruksanvisningar, varken Bibeln eller Havamal eller någon särskild bestämd sanning ur djupet av den så kallade svenska folksjälen, typ Lennart Hylands samlade sändningar eller någon snutt av Loket eller han Ledin; Volvo, Snoddas, Bullerbybarnen, Ralf Edströms bludder. Jag tror på mina kroppsliga reaktioner och på den tyngd och den lätthet jag långsamt eller plötsligt förvärvat - de gånger jag noterat det, vill säga. Jag tror något sånär på mina sinnens vittnesbörd och på stunden som studsar mot min handflata som en vilsen nattfjäril på det handblåsta fönstret där i hemma - var nu det är, hemma? Jag tror på dig, på det du säger. Även om du ljuger mer eller mindre medvetet.