Det lägger sig vindar, tyst kring mitt hus

regnet har upphört för en stund

bidar sitt fallande mot jordens yta

kanske stannar inför jordens rund

hur vid är en regndroppe mot sin fukt

spänningen nära dess mitt

när regndroppar fångas mot mina läppar

är det rätt att jag har dem i mitt

jag vet inte, bryr mig så sällan

om regndroppars vardagsbestyr

hur de dansar, hur de faller och trummar min mitt

tar jag del av dess äventyr

jag är bara en mänsklig spillra

en öken i ett hav av sand

ändå finner jag längtan att stanna invid

dessa blänk denna eviga rand

Och då som ett under det

märkliga sker, mina händer mot åskgrå sky

det föränderliga, mångfallden finner sitt

och en fuktande morgon gryr