Tacksam att jag växte upp i övre medelklassen, vilket bidragit till att jag känner mig hemma i alla miljöer. Lika tacksam är jag över att jag fick bekanta mig med livets baksida på min fars sida tidigt i livet, vilket bidragit till att jag inte dömer. Att jag sen själv fört rännstensromantiken vidare, har bidragit till glädjen i att här framöver göra en klassresa där jag får möjlighet att ta med så mycket till en värld som behöver nya impulser och perspektiv. 

Inga klasser bör ha vattentäta skott, av det frodas bara en elitistisk form av inbördes beundran, artig undfallenhet och en släng av föraktfullt fnysande gentemot det främmande, fattiga, skitiga, i och med avsaknad av erfarenhet. Eller omvänt, en obefogad vördnad inför rika och auktoriteter som är ute och cyklar.

Tacksam att jag växt upp bland flera generationer av starka kvinnor, vilket betytt att jag aldrig indelat kvinnor i utsatt, svagare eller förlorande grupp, vilket gjort att jag aldrig heller sett mig själv som förlorare på grund av mitt kön. Klart att jag förstår den feministiska tanken och kampen, och jag håller tummarna för en jämlikare värld, men jag är glad att slippa extremismen som följer i dess spår.

Tacksam att jag såg hycklet redan i tidiga år kring religiositeten, så jag förstod direkt att även om det tar resten av mitt liv så är det värt att vara vinglig tills man byggt upp alla begrepp inom sig själv. Att ingen annan än du själv ska vara din närmaste vän för resten av livet. Bäst att komma överens då. Och att söka tröst utanför sig själv är som att plåstra över en infektion utan att först rengöra.

Finns mycket otacksamt också, sånt är livet ....