Jag trodde aldrig att det skulle hända mig.
Och det om något är väl ett tecken på människans ständiga arrogans. Tron att man själv alltid är bättre än de andra

Men man kommer till insikt när man sitter helt ensam och öppnar upp ännu en riktigt billig, sjaskig öl. Någonstans där, klockan 04:51 en torsdagsnatt i September

Jag trodde jag hade förpassat det där till de andra.

Jag trodde aldrig det skulle hända oss. Att framtidens oundvikliga flöde skulle slita oss åt olika håll. Vi var ju bättre än så.
Men man kommer till insikt. När man sitter ett bord ifrån, ensam på en restaurang och hör hur de tillsammans skall åka till Berlin.

De tror att de är bättre. Du tror att du är bättre.

Men du är precis lika patetisk som jag, och vår kamrat här bredvid.

Ty allting skapas för att gå sönder. Vissa saker, människor och band, lite tidigare än andra bara.

Och jag kan inte låta bli att hånle lite åt er, och er illusion. Illusionen om att kärleken skall vara för evigt och aldrig gå sönder. Att ni inte ska vara som de andra.

Skål, lycka till.

Det lär ni behöva