Jag har slitit värre än de,
hamnat i fängelse oftare än de,
fått stryk så ofta att jag har tappat räkningen
och sett döden i vitögat titt som tätt.

Fem gånger har judarna gett mig sina trettionio rapp med spö;
tre gånger har romarna pryglat mig;
en gång har jag blivit stenad.

Jag har varit med om tre skeppsbrott
och drivit omkring ute på öppet hav ett helt dygn.

Jag är ute på strapatser år ut och år in,
vadar genom forsar,
aktar mig för stråtrövare,
angrips av vänner,
angrips av fiender.

Jag trotsar faror i staden och på landet,
i heta öknar,
på stormiga hav
och från människor som jag trodde var mina bröder.

Jag har slitit och släpat, många långa nätter utan en blund i ögonen,
många dagar utan mat i magen,
genomfrusen och utan skydd mot väder och vind.

Och det är ändå bara början,
för varje dag omges jag av oro för alla församlingarna.

När någon inte klarar mer,
då känner jag hans eller hennes förtvivlan i min egen kropp.
När någon trillar dit och syndar,
då bränner det som en elak eld i mig.

Jag dör hellre än tar pengar från er.
Jag tänker inte ge någon människa minsta anledning att blanda ihop mig
med de där pengahungriga "predikanterna"
som tycker att de är något extra.

En sorglig samling är de - lögnpredikare, fuskjobbare - rena bedragare
som påstår sig ha ett uppdrag från Kristus.

Inte konstigt! Satan gör likadant och vill framstå som en ljusets sköna ängel.

Kan man förvänta sig annat än att hans slavar förklär sig till Guds tjänare?
Men det har de inget för. De får betala för det till sist.


Hur många sanna herdar av Paulus kaliber har vi i vårt land?

Är det konstigt att det ser ut som det gör?