Står vid en hållplats
kall solig morgon
och väntar

Frosten lossnar från
Villaträdgårdarnas
sömniga Tulpaner

Sträcker ut mitt ögas
Synfält
Så långt det går

Tills jag möter hennes blick
Där hon står

Instängd mellan fönsterglas
Bultar,ropar,slår

Det rinner blod från
hennes vita knogar

Vi ser på varandra
I ett Hav av tystnad

Men vet ej i vilket Land
eller i vilken Stad

Har spanat alldeles för långt
Och alldeles för nära
För att veta var.

Vet bara,vem jag är.

Och att Hon finns kvar.

Någonstans

På andra sidan.
Bakom overklighetens
Staket.

Så kommer Bussen
Och tar mig till
ny arbetsdag.

Med gåtfull tanke
och okänt svar.