Vi har aldrig trott på något större
än det som är just nu.
Men ändå bäddade du in mig i filten
och sa att jag fick önska mig
precis vad jag ville när jag
blickade ut över stjärnhimlen.

Och jag önskade att
du, mamma och syster
skulle leva för evigt.
Och du lovade.
Precis som alltid.

Det finns några minnen som skrapar
på insidan när jag tänker på dig.
Även fast jag älskade dig då
och älskar dig nu
och du var det dyraste jag
någonsin hade.

Vill jag att du ska minnas hur
jag stod i Fannys fönster och såg
din skugga om nätterna.
Fanny som var solen i mitt liv
när du skapade ett mörker kring.
Fanny som dog.
Fanny som dog.
Fanny som dog.
Som alltid var med.
Fanny som var med och skrev
ett grattiskort
när du sov ruset av alkoholen på soffan.
Fanny som visste.

Och ändå frågade du
om det var min eller min systers vän.

Det är därför pappa.
Det är därför jag backar.
Du minns inte.
Du vet inte.
Du förstår inte.

Du förstår inte ärren på insidan.
Du förstår inte att om du ändrar dig nu
kanske jag kan bli hel
innan du också dör.
Tills du blev pappa som dog.

Den som bäddade in mig
och sa att jag fick önska mig
precis vad jag ville:
han finns inte längre.

Han är ersatt med någon som
skrapar mig på ytan.
Som aldrig ringer.
Som kastar hastigt telefonen
när ett samtal är igång.
Som öppnar en öl
så fort jag är på besök.

Han innan var egentligen aldrig bra
i någon annans ögon
men i mina var han en superhjälte.
Och han är ersatt av någon sämre.

Men det gör inte ont.
Inte nu längre.
För du finns bara på utsidan.
Du finns bara som benämnd pappa.

Och ingen förstår,
när jag säger att du inte är min pappa.
Den pappan.
Den superhjälten längre.

Och folk blir för obekväma för att fråga.
Och jag orkar inte berätta
För jag har berättat för mig själv
för många gånger

När jag tog beslutet att du finns i mitt liv
men inte länge till.
När jag inte orkade vara arg.
När jag inte orkade vara ledsen.
När jag inte orkade ta på mig skulden.
Jag var bara ett barn.
Barnet som älskade dig.
Barnet som du svek.
Gång på gång.

Och jag är förstörd idag.
Relationer skrämmer mig.
Och den skulden får du ta.

Du får ta skulden för att det
är som det är idag.
Men säger jag det idag.
Finns de orden inte kvar imorgon.

Jag kommer alltid älska dig.
Men det kommer alltid finnas
minnnen som skaver.
Som gör ont.
Som blöder.

Och du kommer aldrig förstå.
Du kommer aldrig vilja veta.
Och du kommer dö,
utan att veta att hela mitt liv
var ett långt jävla helvete
för jag älskade någon
som älskade någonting mer.