Det finns inget som läker sår.
För de invärtes blöder bara i tystnad.
Och den där smärtan vänjer man sig bara vid.
Om man ger det tid.
Men det slutar alltid med att du sitter
i hörnet och gråter då
ingen ser på.

I samma stund skriver du en lång lista
över alla som fått inträde till din kropp
och du skyller på att du är ung och kåt
men egentligen är du bara helt förstörd.
och det blir väl så när mannen som alltid
ska finnas där sviker från första stund
och han blir en främling,
mellan varje hej.

och till slut är så mycket instängt
att du inte kan prata om det för
du vet inte vad som är verklighet.
när det blivit en lättja att säga saker
som skapar en tung börd för den som lyssnar.
då är du hellre tyst
och hörnet i lägenheten som lyssnar
blir din närmsta vän.

du tittar på de spillror du aldrig förstod
och det gör ont. Så jävla ont.
för de börjar plötsligt finnas ett svar
på din fråga varför
för det var ett rop på hjälp
men vem skulle lyssna,
när väggen var den enda du pratade med?

Försöker övertyga dig själv om att du är
lika stark som du var innan
och vinden tar med sig det här hem.
men det rinner i dina vener och du fortsätter
gråta tills det lagt sig igen.
tills blödningen tystnar.

livet går som i en cirkel och
hur mycket förståelse eller pusselbitar
du får ihop
kommer det alltid fattas en.
och det är den biten
som en gång kastat om allt
och du förstår det.
du förstår allt.

och det slutar blöda för en stund
och du torkar tårarna
tackar hörnet för stöttningen
och ser dig omkring
och övar i spegeln
"jag är okej"

och det funkar
alltid.