Ângesten vid fönstret
Hon ber mig komma men
jag stannar pâ knä vid min säng
ett band ligger kring bröstet
jag fâr ingen luft

allt jag ser
för min inre syn
är linjerna längs handlederna
är blod längs underarmarna
och en fjäril
som vill ut
jag vill öppna upp min bröstkorg
och lägga ned
mina organ
ett efter ett
pâ överkastet.

Jag ler mot min kärlek
för vissa saker mâste man bära ensam
om sâ man dör.

Skulle han älska mig ändâ? Kanske. Kan jag leva med mig själv ändâ? Kanske.

Ângesten vid fönstret
kommer inte gâ.
Hon pekar ut över myllret jag borde vara en del av.
Hon talar om min kärlek.
Med intakta hadleder
gâr jag ut.