Jag är kvarlämnad med mina egna tankar.
De vindlar som djurstigar genom mig.
De följs av mjuka mossor och blåbärsris, tippande linneor och skogskovall,
avbrutna barr och myrmarscher.
Jag är bara en följare i deras spår och de tycks vara utan mål.

Jag är strandad i att råda mig själv.
Min hud är inte längre barriär mot omvärlden.
Den äter mig, äger mig, spottar och fräser mig,
den lämnar mig och vänder sig om.
Jag är bara en rest bland alla andra rester.

Och så är det ni.
Ni som andas på mitt bröst. Håller mig i handen.
Vänder era ögon mot mig och ber och begär, beslutar och undrar,
frågar, önskar och skyddslösa smälter samman med det som en gång var jag.
Och jag undrar länge över vad jag kan ge.