Och det är som att tiden fryser fast. Expressbiljett till den absoluta nollpunkten. Medhavd resenär är blodet i ådrorna. Leksakerna i handen väger plötsligt mycket tyngre, och skuggor kryper långsamt och hotfullt ut genom var springa i dörr och vägg. De sprider sig över golv och väggar som en obotlig, hänsynslös sjukdom.

Under däcken hör man gruset knastra, och på hjässan formas pärlor av svett
Närmre kommer det mjuka brummandet, och solens strålar når ej längre in

Stegen uppför garageuppfarten. Rasslandet av nycklar i händerna. Klicket i låset när nyckeln öppnar upp.

Och i perfekt symbios, i den mest samspelta harmoni, slår mitt hjärta i takt med de tunga, trötta stegen som kommer uppför trappan. Vart steg åtföljs av en ödesdiger knarr. Ett knarr som berättar om förlorade drömmar, frustration och det djupaste missnöje.

Utanför min dörr hör man de djupa suckarna. Skuggorna sväljer allt.

Jag hoppas han inte bär ringar. Jag hoppas han haft en bra dag.

Pappa är hemma.