Jag såg en kvinna väva livet

med stora sorgsna slag

trampet från hennes fötter

hördes högt just denna dag

varpen var så svart och grå

inga färger vävdes ditin

och från hennes trötta sorgsna ögon

trillade tårar ner på hennes kind

hon vävde livet sorgelåt

död, förlust och smärta

det hördes ju alldeles tydligt och klart 

att hon vävde med sitt hjärta

men tids nog tog garnet slut

en härvel av nytt hon tog

rött, grönt och solskensgult

och jag  såg att kvinnan log

hennes väv fick gröna ängar

där nyansen vart så grå

och stolen själv av mjuka inslag

mötte kärleksfullt hennes skiftetå

så är och sorgen själv ett mönster

med mall och ritning i människohjärta

och det tar tid för så mycken saknad

att få inslag av färger bjärta

så ta din tid i din sorg och när sedan 

hjärtat funnit glädjens bro

får väven ligga i dess kamrar

och du i livet får din egen ro