Han frågar försynt om jag skriver.
Ja, säger jag.
Jag skriver för att det hjälper mig förstå.
Och lite för att det är lättare så.
Han håller min hand och
kylan kramar om min halvnakna kropp
under den tunna kappan.

Hur kommer det sig, frågar han vidare.
Det har bara blivit så,
svarar jag försynt.
Vi åker tillsammans tunnelbana från
Söder till Östermalm.
Jag känner mig lite främmande
i hans stora rum och
hårda famn.

Han luktar gott, lite som hyacinter,
när han öppnar mig
likt en inslagen present.
Lakanen är vita som den oskyldiga snön på fönsterblecken.
Men ut ur mina transparenta
lager faller jag.
På det kalla golvet ligger jag nu, gråtandes
och betraktar akten.
Tårarna rinner.

Du är fantastisk, viskar han försynt.
Det är du som är det, viskar jag tillbaka.
Från golvet hörs snyftningar.
Han håller om mig och jag tänker
att det är lättare så.

Någon dag ska jag berätta
men tills dess fortsätter jag att slå in.
Varefter han får packa ut.
Kanske i hopp om att han är den rätta.
Att han någon dag ska plocka upp mig
från golvet.
Att hans stora rum och hårda famn
ska bli mitt hem.