jag vill bara älska någon, mamma.
men det kommer fler tåg, svarade du
och jag ville bara räkna upp alla tåg
jag hoppat på det senaste året.
men aldrig kommit hem.


jag har blivit ganska bra på
att vara ensam och
ligga i fosterställning
för att smaka på ångest.
jag äter den levande
för den växer i mig
och ibland känns det
ganska skönt.

som att känna något.
något som är på riktigt
för stunden.




och alla kysscocktails som blandats
i den här munnen det senaste året
har bara fått mig att kräkas
för ingen är god nog.
alla smakar bara
ledsamhet och
jag-vill-ba-ha-dig-inatt.

men den ger ångest.
så jag lever för stunden.


men du älskar ju bara idioter
säger mamma.
och kanske har hon rätt.
för jag är förälskad i ångesten
för det är den enda känslan
som alltid sitter kvar.
och den börjar kännas
som hemma.

men du kändes rätt.
mamma hade inte sagt att du
var en idiot.

hon hade skrattat med dig,
frågat om hur du mår
när du inte är med
och hon hade varit den som
grät när vi bröt upp.
hon hade gillat dig.

men om hon fick veta
sanningen om hur jag
förstörde allt för att få
drogen ångest att
knacka på dörren,
hade hon aldrig förstått.
fastän hon är precis likadan.

hon älskar också drogen ångest:
som knackar på dörren för ofta
och hon tar också med honom
in i sängen
för att ligga och grubbla hela natten.

hon säger att det kommer fler tåg
men jag vet inte om jag ska
stanna på den här perrongen och
försöka hitta rätt tåg hem:

för du kändes som tåget
som gick raka vägen in i mig
och det kändes som en kollision
när dina ord smekte mitt hjärta

och jag ville bara ha drogen ångest
så jag förstörde allt på en millisekund:
precis lika lång tid som det tar
för att dö.