Jag saknar välsignelsen av mina drömmar och står i kö - frustande och stampande i kylan - till en varmkorv med bröd. Det är som det vore en evig bandymatch där det medhavda sinat och ångesten sökt sig in i bröstkorgens spjälor, för att trycka på som ett skruvstäd. Nu får det vara nog. Detta var inte vad jag hade tänkt mig.

Jag ser svunna tider i min stirrande blick. Vanmäktig över oföränderlig historia. Mitt liv har blivit misslyckat och flyende och ingen finns där att återvända till. Först nu ser jag kärlekens ljus gå upp över förvirrade ungdomsvänner. Men vem vill se det, nu när döden stormar fram för att skörda åldringar och själv förintas?