Det var nog sant det han sade
Också det i honom som sökte kärleken
Vek undan just då det hände
Han slog till med ingenting mer än sin kyla
Och brände stjärnorna

Och drömmens hus slöt han till om
Blåvinge, barndom
Är jag en annan strand, en annan stad, en mussla kal
Nedsänkt
Med munnen mot hans vilja
Jag önskar jag som stenen inte kunde tala!

Jag önskar han var blomman jag glömt att vattna!
Jag vill ha nåd
Bara nåd

I klyftan mellan det som varit och det som kan bli
Övergiven, gravid
Nåd

Ja, nåd
Bara nåd

Jag söker namn, bara en man, en människa
I tidens flod
En mun som liksom jag vill dricka honung
En hand som liksom jag vill känna varm hud
Men det är sent, nu