jag vill egentligen bara skrika,
äta och tugga de smulor som
är kvar av de grus som vintern
lämnade efter sig.
vill smaka på något annat
än ensamheten av att
ibland vara ett jävla luder.

jag dränker sorgen i
den där Antons säng.
han som raglar av alkohol
som bjuder på sprit
som faktiskt,
är duglig i sängen.

han stillar min ensamhet.
håller om mig när jag sover.
och även om det bara är
för stunden
kan jag ibland fastna i
att det kan ju vara föralltid.

jag är naiv.
blåögd.
och ensamheten fantiserar
för mycket för att låta min
kropp sluta pulsera.

ljuger för erwin,
"jag är ganska nöjd med
att vara ensam"
sisådärungefär 0 dagar
om året.

men det smakar.

och du finns under huden,
dina ord landade så jävla hårt
i denna sargade kropp
att du verkar aldrig gå ur.
fuck you.

vill skrika dig i ansiktet.
vill ringa.
vill smsa.
vill att du ska ringa.
vill att vi ska prata.

men jag är för feg.
du springer ju
ta-mig-fan-alltid elina, säger erwin.
och jag skrattar.
fast jag gråter på insidan.

för han är den första som
faktiskt förstår.
som vågar ta på sanningen.
som vågar kasta den i
ansiktet på mig.
som vågar säga
"du får skylla dig själv"

och även om det gör ont
är det de sannaste på länge.
han är fin, min vän Erwin.

jag vet vad jag borde
och jag borde veta vad jag gör.

men ensamheten tar över
så jag somnar i någon annan
än antons säng i helgen

och jag visste det i måndags,
jag visste det nu.
och nästa helg är det någon ny.
detta självdestruktiva beteende
är ett liv jag lever som jag älskar
som gör mig levande

det är iallafall
vad jag försöker intala mig själv.