Vi hade just ätit som vi brukar göra
i köket som blivit av vårt sista lån.
Jag diska jag plocka utan att störa
och du sa ditt tack och gick därifrån.

Jag gjorde sysslor som jag alltid gjorde
men jag ville vara ditt enda ditt allt.
Jag gjorde allt som jag alltid borde
men jag ville vara ditt socker och salt.

Och livet det gick och barnen blev sina
och vanan blev vår och Viljan höll tyst.
Men jag drömde drömmar som va bara mina
och gömde dess minnen till fägring och lyst.

När livet och vanan bad mig att glömma
satt viljan på trappan och smilade brett.
Han sa nåt om längtan och våga och drömma
och viska om platser som jag aldrig sett.