jag försöker inte glömma dig Fanny.
jag bara hatar smaken av tårar i mitt liv.
det vet du.
du var alltid den av oss som grät.
dina känslor fanns på ditt skinn
och den som ville kunde se igenom dig.
och du lät dem.
du var modig du Fanny.

jag ska berätta för alla jag möter
om den fantastiska människa du var.
men främst ska jag berätta
om vem du var för mig.

den vackra solkyssta huden
i kontrast med dina varma
och mörka ögon.
men främst ska jag berätta
om hjärtat som slutade slå
för att det hade gett så mycket
till så många andra
att det inte fanns något kvar
åt dig själv.
:och det var precis, den du var.

jag gick sönder den där dagen
och jag går sönder varje gång:
samma tid varje år.
jag går sönder varje gång Fanny.

jag försöker inte glömma vilka
betongbarn vi var Fanny
och hur framtiden aldrig såg ut
att ljusna på tallnäsvägen.
men du var mitt ljus.
det glömmer jag aldrig.

jag ska berätta för alla jag möter
att du är den vackraste människan
jag haft i mitt liv:
den renaste och sannaste.

och jag ska berätta hur
ditt hjärta slog för så många andra
att det inte fanns över till dig

och det fanny
är det finaste minnet jag kommer
bevara av dig.
för det var
precis så det var.

men jag gråter alltid i slutet av mars.
jag gråter alltid när trädkronorna slår ut.
när solen lyser och stjärnorna får mindre tid.
för det var när världen började leva
som du slutade andas

och det gör ont fanny.
jag försöker inte glömma dig.
jag försöker bara svälja det som gör ont.
och glömma att du inte finns längre.
för om jag låtsas lite länge.
så kanske det inte är på riktigt.