Viskas om ett liv av fötter trampande

det nya. I grön stövel längs glidande
allé med knyte borrande sitt honungslena

och hon kan oftast inte tro att det som sker
skett att hon är här och ingen annan kommer
komma, göra anspråk,


Bortom solen sträcker sig den kollektiva
individualismen ut sig, fläker sig, och
utsatthetens tunga talar tyst, allt tystare,


I utkanten av farans bildspråk synes
kroppar redan falla men ännu inget blod,

Inget blod

korset det har redan
krävt sitt offer tiden är så tandlös,
trång.

Innesluten i sitt egna sväller bröstkorg
på en landsväg tyngden är så plötslig
lätt att bära