Hon har lagt sitt huvud ned och sova
och jag har bredden full av allt det där

det där jag aldrig vågar skriva om
viska om det där likt skört
bräckligt virke. Mina ord flämtar invid
fågelägg varje dag vid samma tid läggs
huvudet invid.

Utomhus går livet och hon tänker ofta
på hur det kan gå förbi utan att någon
egentligen ser. Det finns en tröst för
skammen. Utanför traskar tankarna om
hur andra ser in genom deras fönster hur
de tänker hur de tror. Det är de lyckade, med
lägenheten i den stora staden, semesterresan
till den stora svenska ön, paren, de med de två
barnen, nu i tioårsåldern.

Vem var hon blev hon. Ingen och allt på samma
gång viskar hon om hon som inte kan skrivas
om hon som bär på för mycket.

Du blev livet dess flöde mitt allt och allt detta
hör hon tydligt om hon lägger huvudet bredvid

det där som intellektet inte kan begripa inte nu
och inte sen och sedan minns hon plötsligt
linjen den mellan två kroppsdelar hon minns
ögat värken allting och allting som hon krampaktigt
aldrig lämnade åt slumpen inget alls inget
inget alls och sen kom du som skapad av ren
galenskap kom du du kom du kom till ur ena
halvan bortskrapad från den andra delen
den andra som nu sitter och trycker på mitt
huvud med ett arsle av stål
Bilden är inte vacker men är som den är
du blev liksom inte till av sådant jag annars
byggt mitt virke av.

Du blev bara till och handen söker
jordmån rätt temperatur kan knappt
andas om du inte får finnas till.