Dina långa ögonfransar kastar skuggor och rispar ditt
ansikte i månskenet. Vi har varit här förut, i en dröm du hade för många år sedan. Du var ung, oerfaren och tryggt inbäddad på ditt pojkrum. Nu ger jag dig ärren på min hud och tomheten i mina ögon och jag vet att du tänker på vad du hade kunnat göra för att undvika att hamna här. Inget. Du är en sanndrömmare, precis som jag. Vi vet vad som händer och agerar det vi innerst inne vet är oundvikligt. Jag ger dig min tristess och längtan. Du ger mig ditt spontana skratt och dina extravaganta handrörelser. Vi tillhör inte varandra och kommer aldrig att bli någon annans. Inte på riktigt. Vår tid rinner ut och de vi älskar, älskar vi villkorslöst men bara för en stund.

Från ditt fönster som du inte kan stänga tränger röster in. De söker efter närhet och uppmärksamhet. Jag ger dem de lögner jag har kvar. Den lilla bit av mig som inte raderats av min självbevarelsedrift. När jag inte ler är det just den driften som ständigt söker. Mörka gator, högljudda klubbar och höga sinnen. Den som vill är välkommen in. Du var ung, oerfaren och övertygad om din egen självdestruktivitet. Jag binder dig till en säng, en identitet som jag behöver för att inte drunkna i havet av mina egna tårar. För att inte bedövas av ljudet av mina egna skrik. Du vill bli läkare och jag drömmer om hur du ledigt syr igen mina blödande sår. Jag drar dig med mig in på mitt flickrum och bäddar in dig. Tryggt. I en dröm om att inte vakna upp.