Böjde det leende nedåt och dagar
gick i avsked, återseenden

det fanns något där som
en glans från en fjäder då den
träffades av solen hur det verkar
som om önskan om
kärlek fanns på lager outtömligt
hennes egna söker hennes då hon
lutar pannan fram och åter denna
iver återkommande

att värja sig är omöjligt så kunde de backa
då vända sig bort

när började allt det
mjuka hårdna, var hennes egna armar
inte mjuka nog leendet det oförställda
inte ja det var en undran

ibland tror hon att hon tagit över henne
fast i ny kropp : nu då

ser hur han pussar hennes kinder
förskräckt ser hon hennes blygsel
spricka ut i pur förvåning som hon
hanterar genom skrattet

det var en punkt att stanna vid och
något vaknade just där sorgen
fastnat och just där brände livet till


vi satt ju alla fyra runt ett utebord och
hade fikat och hon var den sol som
fick oss att tystna det fanns inga ord
längre inga debatter inga diskussioner

men på ett märkligt vis fick
tystnaden sitt eget språk mitt i detta
land av inget alls som om vi fastnat i
allt det nya som om det obekväma
roller som vi spelat spelat ut sig själva

och just där ser hon upp fäster oss med
blicken rynkar näsan när hon ler i det
hjärtligaste uttryck skådat

vi är som smältande snö i allt vi sitter
nakna häpna som om ord ska slå
sönder allt det vita och jag känner
hur det mjuka äter upp mig sakta hur
jag svävar hur förundrat som jag tänker

min hon är min och jag ska inte tillåta
det som tilläts då som fingret ännu
inte kan placera men denna sol den
ska få värma mina händer läggas som
beskydd värna värna all den mjukhet

ingenting ska någonsin få kallna