Vred sig skuggan om när solen
stod stilla? där ute vid kusten vid de
afrikanska bergen där min klänning
log som bredast syntes inte den blekaste
aning av den snurrade och snurrade
enbart värmen skratten fingrar plockandes
vid maten de politiska intrigerna på
låtsas allt var skimmer då som nu gick
hon inte ut utan mascaran crèmen
en tid som rullade in och ut var undantagen
då kroppen syntes ägas av något annat
det gula rummet älskogen i timmar badet
fingrarnas ballerina fötterna
i dina varsamma, ihopvikta kläder mina
som du hängde upp


dig mitt liv inte fick tillåtelse att älska.

Där ute vandrar oron syns i svajningen
av tallen vindarna de varnar kaos jag
tror dem ingen svarar jag svarar inte
dem som ringer

Hatet i mitt liv som fem sekunders
tillåtelse att sörja våga vara jag som
i utlevandet ännu inte lärt sig finns
inget beskydd enbart naket fritt fall
om och om igen häromdagen togs
kylan knöts ihop behöll ångern
värmen gjorde det jag måste.

Det var som kaffet jag slängde över
lillebror när de hängde i luften sekunder
från att träffa Soffan

det är en enkel sak i jämförelse att stryka
sofftyg trä dem över det trånga

Det är tröttheten säger förnuftet ensamheten
speglar sig i immiga speglar värdet susar
existerar som i drömmar men hon tror
någonstans att kärleken till skulden kommer
vinna det finns en ljuv sommaräng bakom
murarna så hårda ikväll så långt ifrån
så ont i magen när vi två ska mötas
så mycket drömmar hur kunna
vila hitta trådarna till det som varit
det som bar dödade samtidigt och hon
har aldrig vågat vara tråkig kanske då
hon sprungit

hon lämnar oceaner av död textmassa
åt en värld som låter henne som hon
tillåter sig själv

om hon varit ensam hade hon nog
vågat dricka alkohol varje
kväll hon intalar sig det kunde göra
någon skillnad nu vågar hon i några
dagar som om straffet för den store
är rysligare än den knappa viktuppgången
hon vet han inte svarar för
de känner likadant

ingen av dem andas